Jag blir så arg när människor tror att de kan göra vad de vill. Att bara för att de har hus och barn ska de ha förtur för att få jobba mycket mer och tjäna mycket mer pengar, eller bara för att man gör sig av med en sak ska man ha lov att göra allting man någonsin velat, eller bara för att man flyttar kan man lämna allting bakom sig, allt ansvar och allting som betyder något går bara upp i rök. Jag är trött på att vara den som är snäll, som säger varsågod åt allting, så låter andra behandla mig som de vill. Men jag skulle aldrig någonsin ställa mig upp och säga att "det där är min du får inte ta den", eller "om du gör så, då går jag min väg för alltid, då är det här det sista du hör och ser från mig", eller "du kan ta dina barn och din fru och sticka upp dem i röven!".

Livet blir vad man gör det till, och allting handlar bara om hur man reagerar och klarar av var enkel situation som uppstår. Jag är inte stark nog att bara kunna gå vidare och vara lycklig, fast ibland önskar jag att det var allt jag kunnat göra, bara sluta känna efter. Hur mycket jag än vill säga att "I'm my own missery", så känner jag att jag har rätt att vara arg, jag har rätt till att skrika och gråta för att alla ska förstå att det är fel, det är så förbannat fel. Men... jag är inte på långa vägar bättre själv.

Vem jag är och vad jag gör, vem vi är och vad vi gör och inte gör, det spelar ingen roll. Mina känslor är desamma. Jag kommer bli sårad för de samma sakerna, och det som gör mig lycklig kommer alltid göra mig lycklig. Och för att kunna vara lycklig behöver man ibland bara stänga av allt och gå vidare, när man inte längre kan få det man behöver. Den senaste tiden har allt för många människor visat mig att det är dags att gå vidare, jag är bara för svag för att släppa taget. Så jag längtar fortfarande efter det som var och det jag aldrig haft. I'm just hurting myself, I can't change other people, I can't change others feelings, so I just have to deal with it, take my things and walk away.. someday..