Jag skäms över mig själv och mina tankar, och det här stället har börjat ta kol på mig efter ca 3 månader. Jag begär egentligen inte så mycket för att vara lycklig, men hur jag blir när jag inte får det jag tycker att jag förtjänar är ett kapitel för sig. Som sagt, jag skäms en hel del.

Vad jag åtminstone är stolt över mig själv för är att jag verkligen unnar alla som jag känner den tur och den lycka som de har. Att Sofia har kommit in på danscenter för exempel, och att hon får göra det hon verkligen vill. Eller att Carro har hittat något som hon verkligen vill göra och som hon är bra på, och att hon fick det lån hon behövde för att kunna läsa kursen. Eller som idag då en av Rogers nyfunna vänner har ordnat en intervju åt honom på ett ställe här, så att han kan få ett bättre betalt jobb och där han får använda sin kropp lite mer, precis som han vill ha det. Så nu hoppas jag bara för hans skull att han får jobbet. Och det gör mig lycklig att se det ljus som lyser i ögonen på dem som får något de länge velat ha.

För länge sen skulle jag varit den som sitter här och tycker synd om mig själv för att jag varken funnit något jag tycker om att göra eller att någonting överhuvudtaget går min väg. Egentligen så är allting i mitt liv en enda stor soppa just nu, och jag tror inte det finns någonting just nu som bara tillhör mig och som gör mig lycklig. Jag tycker nog egentligen synd om mig själv bara det att jag nog aldrig tänker tanken, utan istället har börjat med något destruktivt beteende som är rätt svårt att bryta. Jag sitter väldigt gärna för mig själv och bra stirrar ut i tomma intet, eller ligger i sängen och tänker för mig själv. Jag väljer hellre att stanna hemma en fredagskväll än att gå ut, och jag drar mig undan människor istället för att släppa in dem. Hur stark min längtan än är efter att skapa nya kontakter och lära känna nya människor så vet jag att jag inte har någonting att ge av mig själv just nu och jag skulle behöva räta ut mig själv först och främst.

Som jag sa till Roger idag. "I stockholm borde jag finna någon att umgås med, vet du hur mycket människor det finns där? Vad hemskt det skulle vara att vara ensam i Stockholm, helt ensam...". Jag tror jag väldigt lätt skulle falla in i den kategorin, och ibland känns det inte alls så hemskt, ibland känns det ganska välkomnande. Medan andra dagar är jag så avundsjuk på människor som har allt det där, och som har det utan att behöva anstränga sig. Det spelar ingen roll var jag flyttar eller var jag jobbar. Det kommer alltid vara samma sak så länge jag inte gör något åt mig själv. Men fortfarande.. sen när gjorde jag någonting för min egen skull när det bara är jag som får ut något gott av det?