Jag vet att jag är dum som sitter och hoppas och önskar att det en dag ska bli annorlunda. Jag antar att den lilla gnistan och det hoppet inom mig är det som får mig att fortsätta orka genom dagarna. Jag vet bara inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen när jag måste ge upp. För jag vet att den dagen kommer komma. Det är i alla fall vad vi kommit överens om. Tills dess kommer allting fortsätta som vanligt. Jag kommer skjuta undan tankarna och blunda för det som sårar mig, tills jag inte längre orkar stå emot och rasar samman.

Vad det gäller den andra sidan av det här så förväntade jag mig så mycket mer från mina "vänner". De som man alltid ska ha kvar när allting annat försvinner. I guess I never made those friends. På ett sätt känns det som om jag förlorat mer än allting, på ett sätt känns det som om det kanske var lika bra. Att bara inse att det inte går att låna vänner. Så hur mycket jag än ville och trodde, och hur mycket alla än försökte intala mig att jag hade fel så hade jag rätt. Och oavsett om jag hade rätt därför att jag gjorde fel, eller för att jag helt enkelt vet hur människor fungerar, så tror jag att vi alla måste välja sida. Och när jag vet att ingen väljer min, då finns det ingenting kvar att hämta.


Jag behöver skriva av mig mina tankar. För det plågar mig. Jag är bara arg och ledsen och önskar mer än något annat att allting var annorlunda och att jag kunde vända mig till någon som lyssnar. Men de som kan lyssna står inte på min sida, de som kan lyssna kanske vill mitt bästa men ni gör mig bara illa. Speciellt när ni vet vad som betyder mest för mig. De som kan ta mina ord oberörd förtjänar inte mina vänskap, de som tar åt sig allt för mycket känner inte mig. If you care, you know what to do.