Jag fick en fråga idag som jag i vanliga fall inte skulle haft något problem alls med att svara på. Jag skulle kunna vara bitter och säga precis hur jag känner, hur arg och ledsen jag är och att det bara är mitt eget fel och deras. Men när jag tänkte efter en stund insåg jag att svaret nog inte vara lika enkelt. Självklart är jag besviken att ting inte är annorlunda, och att tid räknas på det sättet att man är mindre värd ju kortare tid som passerat. Men å andra sidan har jag inte längre någon lust att behöva lägga allting på de få människor jag faktiskt pratar med. Vänner är vänner, men de personer jag har i mitt liv kan jag varken lägga ansvar på, jag kan inte lita på att de alltid finns där eller att de håller mina ord för sig själv, jag kan inte lita på att jag kan vända mig till dem när min värld rasar samman. Och jag skyller inte på något annat än omständigheterna. Men ordet vän förblir obekant för mig.

Någon vill kanske säga annat, någon vill kanske säga att jag har fel. Och då ber jag er bara överbevisa mig. Därför att jag måste alltid bevisa något för andra för att bli godkänd, och som oftast når jag aldrig dit. Det pratade jag och Roger om för några dagar sedan. Jag kan inte vara självständig och stå för det jag tror på när jag hela tiden måste visa mig själv för andra så som de önskar för att jag ska bli accepterad. Vissa skulle säga att jag är värd mycket mer än så och att de inte är värda mina ansträningar, att jag inte ska behöva anpassa mig efter deras värld för att bli omtyckt. Men eftersom jag annars skulle stå där ensam (vilket jag kanske ändå gör) så känns det bättre att ställa in sig hos andra och låtsas vara accepterad, att intala mig själv att jag har det som alla andra har. Och därför blir jag så frustrerad och upprörd mellanåt, när jag inser att jag aldrig varit det jag trodde jag var.

Önskar bara någon kunde vilja ha min vänskap för den jag är.
I know I have to make a change.