När vi var i Thailand fanns det så många små pojkar och flickor som gick omkring och sålde rosor för 50 bath/st (10kr). En dag var det en kille som kom springades genom klungor med folk och kastade sig mot min arm och gav mig en puss på handen. Min första tanke var inte speciellt vänlig, och i slutändan fick jag så dåligt samvete. Sista dagen där när vi satt och åt kom det fram en liten flicka och tittade på oss med ledsna ögon med blommor i famnen. Vi försökte prata med henne men det ända hon kunde säga var "Fifthy bath", åtminstone fick vi henne att skratta lite. Och jag hade så stor lust att bara plocka upp henne och ta med henne hem.

Att betala dem för saker de säljer är ingen idé då pengarna varken går till dem eller till deras familjer (om de nu har några). Och när de blir äldre kommer de sälja andra saker än blommor.

Jag har länge tänkt att jag ska adoptera ett barn från varje världsdel när jag blir äldre, men har insett ganska snabbt att om jag gör världen bättre för fem barn så gör det självklart stor skillnad för dem, men inte så mycket för resten av världen som verkligen behöver hjälp.

När vi var där nere i Thailand fick jag idéer om att starta ett barnhem för att kunna ta hand om en större grupp barn, men inte ens det skulle vara gott nog. Förhoppningsvis kan man starta en större organisation över stora delar av världen och försöka ta hand om så många barn som möjligt. En organisation där de mesta av pengarna faktiskt går till de som behöver dem och inte till oss som redan har det bra ställt.

Att se barn som har det svårt le sprider glädje och värme inom mig. Det visar att lycka är så mycket djupare än allt det vi ständigt jagar efter och att veta att de som har de så svårt ändå kan finna glädje i livet får åtminstone mig att vilja uppskatta alla de saker jag har som verkligen betyder något, som vänner och familj.

I want to make this world a better place.