Jag har funnit något som jag tror hindrar mig en del från att verkligen lära känna människor, att bara släppa dem in. Förutom att jag är rädd för att bli dömd för mitt utseende eller inte tillräckligt bra som människa, eller bara att bli sårad av en annan människa. Så finner jag mig själv ofta funderande över vad jag ska hitta på när jag är ensam. Idag efter jobbet tog jag en promenad förbi affären, köpte lite mat till idag och promenerade hem. Bäddade rent i sängen, tog en lång, varm dusch, tvättade lite kläder. Har suttit och läst i boken jag köpte på väg till Stockholm "Eat, pray love", och nu ska jag snart ställa mig och diska och laga mat. Självklart har jag enbart städat och plockat undan för Rogers skull, men det har inte kännts som ett måste, utan något jag vill göra.

Att promenera till och från jobbet ensam varje dag ger en tid att tänka på vad man vill göra med livet. Och jag har allt oftare börjat tänka på och vill planera en resa någonstans i världen, om inte till en plats så till flera. Jag är rädd för att resa ensam, för jag vet att jag har så svårt att skapa kontakt med nya människor. Men jag vill nog resa ensam, utan någon som har sin vilja med om var vi ska fara och vad vi ska hitta på. Bara kunna gå ner till stranden varje dag, ta en joggingtur på morgon i min takt, äta på restaurang och njuta av att göra allt det ensam. Och framförallt att finna mig själv i allt det här. Att möta människor kanske kommer på vägen, men jag behöver ingen att luta mig mot, ingen att krypa ihop hos när det är mörkt och allt inte blir som man önskade.

Det finns en person i den här världen som jag alltid kommer känna mig trygg hos, som är mitt hem och min andra hälft, hur livet än kommer se ut så är det alltid bara ett nummer som kommer synas på min telefon när jag behöver någon att prata med. Men det finns ingenting som håller mig kvar i den tryggheten, ingenting som skulle få mig att välja bort något jag själv vill göra. Jag önskar att det jag kände var något mellan oss, men det är något den personen besitter, som ger den tryggheten till alla oss som någonsin korsat hans väg. Och visst är jag missnöjd med att finna ut att det som jag trodde var speciellt för oss, nog har något med honom att göra. Samtidigt måste jag inse att det aldrig var bara mitt och jag kommer aldrig ha problem med att låta det gå. Självklart är jag ledsen, självklart kommer jag gråta varenda kväll. Inte på grund av ensamheten, inte på grund av att mista tryggheten, men för att jag inte kunde vara den jag borde vara och för att jag inte kunde ge tillräckligt.

När det kommer till allt annat har vi något speciellt tillsammans, och jag hoppas att jag en dag kan komma hem igen. Och om jag inte gör det, om jag inte får det, om jag inte vill det, eller inte kan det, då tar vi det därifrån. Då tar jag det därifrån.


"You'll be stronger without him, you'll be stronger without them.."